skulle finna kvinnorna sitta och skvallra, medan de rökte sin vattenpipa eller målade sina naglar.
Till sist steg han uppför den bländvita marmortrappan till den stora församlingssalen. Detta rum hade varit paschans stora mottagningssal, nu var det inrättat på amerikanskt sätt med grupper av bekväma stolar kring borden, med böcker och tidskrifter, med piano och orgel samt en och annan fotografi på de ljusmålade väggarna.
Här mottog dem åter mrs Gordon, och Baram pascha sade till sin tjänare:
— Du ska säga henne, att hon och hennes anhängare innan kvällen måste lämna detta hus.
Men Machmud, Baram paschas tjänare, svarade honom:
— Herre, den ena av dessa kvinnor kan tala ditt språk. Låt henne höra din vilja genom din egen mun!
Då lyfte Baram pascha sina ögon och såg på miss Young, och hon mötte hans blick med ett milt leende. Och Baram pascha vände sig från henne och sade till sin tjänare:
— Jag har aldrig sett ett ansikte, som den Allsmäktige har gett större skönhet och renhet. Jag vågar inte säga henne, att jag har hört, att hennes folk är hemfallet till synd och lösaktighet.
Och Baram pascha sjönk ner på en stol och dolde ansiktet i händerna, medan han sökte reda ut för sig vilket som var sant, det, som han hade hört, eller det, som han hade sett.
Då öppnades dörren helt sakta, och en gammal, fattig vandrare kom in i rummet. Han bar en nött, grå mantel, och benen voro omlindade med trasor. På huvudet hade han en smutsig turban, vars gröna färg betecknade honom som en avkomling av Muhammed.
Utan att akta på paschan kom mannen in i rummet och tog plats på en stol en smula avsides från de andra. Man lät honom hållas utan att tillfråga honom om hans ärende.
— Vem är denne man, och vad önskar han? frågade Baram pascha, i det han vände sig till miss Young.
— Vi känner honom inte, svarade miss Young, han har aldrig förr varit här. Ni får inte misstycka, att han har
