Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/89

Den här sidan har korrekturlästs

något här ute inte var sig likt. Han såg upp och märkte, att några karlar gingo ett stycke från vägen och arbetade med att riva ner en mur. Halvor blev stående och betraktade dem. Vad kunde det vara för en mur, som de revo? Hade det varit en byggnad eller en inhägnad? Det borde väl vara just där, som kyrkogården skulle ligga, eller hade han kanske tagit av åt orätt håll?

Det dröjde ett par minuter, innan han kunde finna sig till rätta, men så begrep han vad som hade skett. Det var själva den höga kyrkogårdsmuren, som arbetarna hade brutit ner.

Halvor försökte intala sig, att den hade blivit nerriven, därför att meningen var att utvidga platsen eller att ersätta muren med ett järnstaket. Han tänkte på att det säkert skulle bli mindre fuktigt och kallt där inne, sedan muren hade kommit bort. Men trots detta greps han av en så häftig oro, att han började springa. ”Bara de inte har gjort något vid graven!” tänkte han. ”Hon ligger ju alldeles under muren, bara de inte har gjort något vid henne!”

Han var andlös, när han klättrade över murspillrorna och kom in på begravningsplatsen. Äntligen var han så långt kommen, att han kunde se hur det stod till där inne. I detsamma kände han, att det skedde något galet med hans hjärta. Det stannade plötsligt, så slog det ett par starka slag, därpå stannade det igen. Det var likt ett urverk, som går sönder.

Halvor fick lov att sätta sig ner på en sten, medan hjärtat bråkade som värst. Så småningom började det arbeta som förut, fast med tyngd och ansträngning.

— Å, jag lever nog, sade han sakta. Jag får nog leva.

Han tog mod till sig och såg in på begravningsplatsen än en gång. Alla gravar stodo öppna, och kistorna, som hade varit nersatta i dem, voro borta. På marken lågo ett par skallar och kotor. De hade väl fallit ur några kistor, som varit murkna. Alla gravhällarna hade blivit sammanförda i ett hörn av kyrkogården.

— Å, Herre Gud, var har de gjort av de döda? utropade Halvor.


85