Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/94

Den här sidan har korrekturlästs

Han tyckte sig höra hur hans landsmän höjde sin röst mot honom. ”Vi trodde på honom, och han förde oss till ett land, där vi var mera föraktade än hundar, och till den staden, vars grymhet dödade oss.”

Han sökte skaka bort dessa tankar, inte längre dröja vid detta. Men det var honom omöjligt. Han såg nu på en gång alla svårigheter och alla faror, som väntade hans kamrater. Han tänkte på den tunga fattigdom, som snart måste komma över dem, då de inte mottogo lön för något arbete. Han tänkte på det ovana klimatet och på sjukdomarna, som skulle ödelägga dem. Han tänkte på de hårda bud, som de hade pålagt sig själva, som skulle medföra splittring och undergång. Han kände sig dödstrött.

— Lika litet som vi kan odla detta landets jord och dricka dess vatten, lika litet kan vi fortsätta att leva här! utropade han.

Han släpade sig framåt allt långsammare. Han var alldeles utmattad och kraftlös.

Kolonisterna sutto redan vid aftonmåltiden, då en svag ringning hördes på portklockan.

När porten öppnades, satt Tims Halvor på marken där utanför. Han var nära nog döende. Hans lilla dotters likkista stod bredvid honom. Han satt och bröt blommor ur en stor bukett av vissnad vallmo och strödde över kistan.

Det var Ljung Björn, som hade kommit ut för att öppna. Han tyckte sig märka, att Halvor sade något och böjde sig ner för att höra bättre.

Halvor började flera gånger på nytt, innan han kunde framsäga hörbara ord.

— De har kastat ut våra döda, sade han, de ligger under öppen himmel borta i Gehenna. Ni måste i denna natt gå och hämta dem.

— Vad säger du? frågade Björn. Han förstod inte alls vad det var fråga om.

Den döende reste sig upp med en sista ansträngning.

— De har kastat ut våra döda ur sina gravar, Björn. I denna natt måste ni gå till Gehenna alle man för att hämta dem.


90