— Och det är du, som ska bli skollärare, sade han.
Ingmar satt en stund med ögonlocken fällda. Det ryckte litet i läppen, som om han hade haft lust att skratta, men han svarade ganska sorgset:
— De har intet bruk för mig hemma.
— Har de intet bruk för dig? sade gubben. Hur vet du när gården behöver dig? Eljas levde i två år. Vem vet hur länge Halvor får leva?
— Halvor är en frisk och stark karl, sade Ingmar.
— Nog vet du, att Halvor flyttar från gården och lämnar dig den, så snart du kan köpa igen den.
— Han vore väl galen, om han flyttade från Ingmarsgården, sedan han väl har fått den i sin hand.
Under detta satt Ingmar och bröt på bordkanten. Det var ett simpelt furubord med tjock skiva. Det knakade plötsligen till, Ingmar hade brutit loss ett stycke av hörnet. Stark Ingmar satt med handen lyftad och talade.
— Aldrig lämnar han dig gården, om du blir skollärare.
— Menar du det?
— Menar, menar, sade gubben, det hörs hur du har blivit uppfostrad. Har du någonsin följt en plog?
— Nej, svarade Ingmar.
— Har du vaktat en mila, har du fällt en storfura?
Ingmar satt där lika saktmodig, men bordkanten knakade under hans fingrar. Äntligen blev gubben uppmärksam och teg med ens.
— Jaså, jaså, sade han, då han såg hur bordet splittrades, jag får visst ta dig i hand än en gång, jag. Han tog upp några av träflisorna och passade in dem. Sicken en, du kan ju fara på marknader och visa dig för pengar! Din skojare, sade han och slog Ingmar på axeln, du är just lik till att bli skollärare.
I ett nu var han borta i spisen igen och började spela. Det kom nu helt annan kraft i spelet. Han stampade takt med foten och satte en förfärlig fart i dansen.
— Det här är ung Ingmars polska! ropade han. Ho hej, nu dansar hela stugan för ung Ingmar!
Gertrud och Gunhild voro båda vackra, de fingo dansa
