alla danser. Ingmar dansade inte mycket. Han stod mest och talade med några av de äldre karlarna högst uppe i rummet. Mellan danserna samlade sig en hel mängd människor omkring Ingmar, som om det hade gjort dem glädje bara att se på honom.
Gertrud tyckte, att Ingmar alldeles glömde bort henne, och detta gjorde henne ängslig. ”Nu märker han nog, att han är Stor Ingmars son och jag bara skolmästarns Gertrud”, tänkte hon.
Hon tyckte själv det var underligt, att hon kände detta så bittert.
Mellan danserna gick ungdomen ut i vårnatten, som var bitande kall. Det var lätt att bli avkyld. Det var ganska mörkt, och som ingen hade lust att gå hem, sade alla:
— Vi måste dröja en liten stund ännu, innan vi går. Månen kommer väl opp, nu är det för mörkt.
En gång, då Ingmar stod med Gertrud utanför dörren, kom torparen och förde bort honom.
— Kom, ska jag visa dig något! sade han.
Han tog Ingmar vid handen och ledde honom genom ett busksnår tätt bakom stugan.
— Stå nu stilla och se ner! sade han.
Ingmar såg ner i en klyfta, på vars botten blänkte något otydligt vitt.
— Det är visst Långforsen, sade han.
— Lita på det, att det är Långforsen! sade torparen. Men vad tror du att en sådan fors är nyttig till?
— Man kunde väl sätta opp såg eller kvarn där, sade Ingmar.
Gubben började skratta, han klappade och knuffade Ingmar, så att han nästan hade knuffat honom ner i forsen.
— Men vem ska bygga såg här, vem ska bli rik här, vem ska köpa igen Ingmarsgården?
— Ja, jag undrar just, sade Ingmar.
Torparen började göra reda för en stor plan, som han hade tänkt ut. Ingmar skulle övertala Tims Halvor att sätta upp en såg vid forsen och sedan arrendera den av honom. Gubben hade inte haft någon annan tanke, han, i flera år
98
