dem. Det var söndag, och folk kom sent upp, men en och annan var dock ute för att ge boskapen mat. Ur en stuga kom en gubbe med kyrkrocken, som han vädrade och borstade. Ur en annan kommo far, mor och barn färdigklädda, de skulle väl gå bort och hälsa på i nästa socken.
Det var en stor tröst att se människorna så lugna och ovetande om det förfärliga, som hade hänt i skogen under natten.
Äntligen kommo de ner till älven, där boningshusen stodo tätare, kommo ända ner till kyrkbyn. De blevo glada att få se kyrkan och allt det andra. Det var en stor tröst, att allt här nere var sig så likt. Skylten på handelsboden gnisslade, som den brukade. Hornet på postkontoret satt på sin plats, och gästgivarns hund sov som vanligt utanför sin koja.
Det var också en tröst att se en liten häggbuske, som hade slagit ut, sedan de sist hade gått förbi, och de gröna bänkarna, som sent i går kväll måtte ha blivit utställda i prostgårdsträdgården.
Allt detta var obeskrivligt lugnande. Men i alla fall vågade ingen tala, förrän hemmet var uppnått.
När Gertrud stod på skolhusets trappa, sade hon till Ingmar:
— Nu, Ingmar, har jag dansat för sista gången.
— Ja, svarade Ingmar, jag också.
— Och, Ingmar, sade hon, du ska bli präst, inte sant, du? Eller om du inte kan bli präst, så ska du åtminstone bli skollärare. Det finns så mycket av mörkrets ondska att strida emot.
Ingmar ställde sig att betrakta Gertrud.
— De där rösterna, Gertrud, frågade han, vad sa de till dig?
— De sa, att jag var kommen i syndens garn och att djävlarna skulle komma att gripa mig, därför att jag tyckte, att det var så roligt att dansa.
— Nu ska jag säga dig, vad jag hörde, sade Ingmar. Jag tyckte, att alla de gamla Ingmarssönerna hotade och förbannade mig, därför att jag ville bli något annat än en bonde och arbeta med annat än med skogen och jorden.
