— Ve, ve, ve över dem, som giva stenar i stället för bröd! Ve, ve, ve över dem, som giva stenar i stället för bröd!
Karin kunde inte se den, som talade. Hon måste sitta stilla, medan de andra rusade ut.
Sedan kom hennes husfolk och sade henne, att den, som hade ropat, hade varit en hög, mörk man, som ingen kände. Han och en vacker, ljus kvinna hade kommit åkande framåt vägen i en skjutskärra mittunder föredraget. De hade stannat och lyssnat, och just i samma ögonblick, som de skulle fara vidare, hade mannen rest sig upp och talat.
Somliga hade tyckt sig känna igen kvinnan. Hon skulle vara en av Stark Ingmars döttrar, som hade rest till Amerika och blivit gift där, och karlen skulle då vara hennes man. Men det var inte så lätt att känna igen den, som man hade sett som ung tös i den vanliga sockendräkten, när hon kom tillbaka vuxen och klädd i stadskläder.
Karin hade samma tankar om Dagson som den främmande. Det kunde man märka därav, att hon aldrig mer for till missionssalen.
Längre framåt sommaren, då en av baptisternas predikanter kom till socknen och predikade och döpte, hörde hon honom, och då frälsningsarmén även började hålla möten i kyrkbyn, lät hon föra sig till ett av dessa.
En stor, andlig rörelse gick genom socknen. Vid alla möten skedde väckelser och omvändelser. Alla människor tycktes finna vad de trånade efter.
Men ingen av dem, som Karin hörde, kunde lära henne att försona sig med den straffdom, som Gud hade låtit komma över henne.
Birger Larsson hette en smed, som hade sin smedja vid
landsvägen. Smedjan var liten och mörk med en glugg
i stället för fönster och en låg dörr. Birger Larsson
förfärdigade grova knivar, lagade lås, satte på hjulringar och
skodde slädmedar. När han intet annat arbete hade, smidde
han spik.
En sommarkväll rådde stor brådska i smedjan. Birger
