folk köpa vad som är nyttigt och nödvändigt, men det tycker Gunnar är orimligt. Och vi kan inte ge vika, varken han eller jag, och nu tvistar vi alltid, och nu tycker han inte om mig mer, ser du.”
Hon såg på karlen med sina förvildade ögon, liksom förvånad, att han inte gav efter för hennes böner.
”Men du kan väl förstå, att jag inte kan leva med den skammen, att han låter länsman göra utpantning hos fattigt folk och ta ifrån dem den enda kon eller ett par stackars får!
Det kan aldrig bli bra, förstår du inte det? Varför kan du inte gå, så att jag får göra slut på det?”
Men under det att karlen betraktade Brita, blev hon allt lugnare, och om en stund började hon gråta helt stilla. Hon hade blivit rörd över den främmande, som satt och vaktade henne. Det var märkvärdigt gjort av en, som alls inte kände henne.
Så snart karlen märkte, att Brita grät, reste han sig och gick mot dörren. När han stod på tröskeln, vände han sig, borrade ögonen in i Britas än en gång, harskade sig och sade med djup röst:
— Gör dig själv intet ont, ty den tiden nalkas, då du ska få leva i rättfärdighet.
Därmed gick han. Hans steg ljödo tunga i trappan och på vägen, då han avlägsnade sig.
Brita skyndade in i bodkammaren, hon tog ner snaran och lyfte stegen åter ut i boden. Sedan satte hon sig på en kista och rörde sig inte under ett par timmar.
Hon hade den känslan, att hon länge och väl hade vandrat omkring i en natt, som hade varit så mörk, att hon inte hade kunnat se sin egen hand. Hon hade gått vilse, visste inte vart hon var kommen, och för varje steg hon hade tagit, hade hon fruktat, att hon skulle störta ner i ett kärr eller en avgrund. Men nu hade någon ropat till henne, att hon inte skulle vandra vidare, utan sätta sig ner och vänta, tills det bleve dager. Hon var glad, att hon inte måste fortsätta den farliga vandringen. Nu satt hon och väntade på gryningen.
