Stark Ingmar hade en dotter, som hette Anna Lisa. Hon hade bott i Chicago i flera år och hade blivit gift där med en man vid namn Johan Hellgum, en svensk, som förestod en liten församling, vilken hade sin egen tro och lära. Dagen efter den ryktbara dansnatten kom Anna Lisa hem för att hälsa på sin gamle far, och mannen följde henne.
Hellgum använde tiden till att göra långa vandringar genom bygden. Han gjorde bekantskap med alla han mötte och språkade till en början med dem om helt vardagliga ting, men när han skildes från en människa, lade han gärna sin stora, tunga hand på hennes axel och sade några ord till tröst eller väckelse.
Stark Ingmar såg inte mycket till mågen. Gubben arbetade det året tillsammans med unge Ingmar Ingmarsson, som hade flyttat hem till Ingmarsgården. De båda byggde en såg i Långforsen. Det var Stark Ingmar en stolt dag, då sågen blev färdig och den första timmerstocken klövs till vita plankor av de gnisslande sågbladen.
En kväll gick gubben hem från arbetet. På vägen mötte han Anna Lisa. Hon såg förskrämd ut, som om hon hade velat gömma sig.
Stark Ingmar skyndade på stegen, kom fram till stugan och blev stående med rynkad panna. Tätt vid ingången hade det i all hans tid vuxit en stor nyponbuske. Den hade varit honom kärare än hans öga, han hade aldrig låtit någon plocka en ros eller ett blad av busken, intet ont hade fått komma nära den.
Stark Ingmar hade aktat den så väl, därför att han visste, att det bodde underjordiskt småfolk under den.
Men nu var busken borthuggen. Det var förstås mågen, predikanten, som inte hade kunnat tåla den.
Stark Ingmar hade sin yxa i handen, han klämde fingrarna hårt om skaftet, när han gick in i stugan.
Hellgum satt där inne med bibeln framför sig. Han lyfte blicken och såg Stark Ingmar djupt in i ögonen. Därpå fortsatte han att läsa med hög röst:
— Därtill då I tänken: Vi vilja göra som hedningarna
112
