— Nu vet jag, Halvor, att du finner det orimligt, att en fattig, olärd smed skulle ha funnit sanningen, där så många lärda herrar har strandat, sade rösten.
— Ja, svarade Halvor, jag vet inte hur du kan vara så säker.
”Det är Hellgum, som Halvor talar med”, tänkte Karin. Hon försökte dra igen fönstret, men nådde inte.
— Men nu är det ju sagt, fortfor Hellgum, att om någon slår dig på den ena kinden, ska du vända den andra till, och att vi inte ska göra motstånd mot det onda, och mycket annat i den vägen. Och det där alltsammans kan ingen hålla. Folk skulle ta från dig både åker och skog, de skulle stjäla din potatis och bära bort din säd, om du inte försvarade det, som är ditt. Jag tänker, att de skulle ta ifrån dig hela Ingmarsgården.
— Det kan nog så vara, det, medgav Halvor.
— Ja, då har väl inte Kristus menat något med det där, kan jag tro. Han har väl bara stått och pratat i vädret.
— Jag vet inte vart du vill komma.
— Se, det är ock en annan sak, som är värd att tänka på, sade Hellgum. Och det är, att vi är så obegripligt långt komna med vår kristendom. Det finns ingen mer, som stjäl, och ingen, som mördar, och ingen, som gör orätt mot änkor och faderlösa. Ingen hatar och förföljer den andre numera. Det händer aldrig, att någon handlar illa bland oss, som har en så god religion.
— Det är nog mycket, som inte är, som det borde vara, medgav Halvor saktmodigt. Han lät sömnig och ointresserad.
— Men om du har ett tröskverk, Halvor, som inte vill göra tjänst, så ser du väl efter vad det är för fel med det. Du ger dig ingen ro, förrän du vet vari skadan består. Och när du nu ser, att det rakt inte vill gå att få människorna att föra ett kristet liv, så borde du väl se efter om det kan vara något fel med själva kristendomen.
— Inte kan jag tro, att det brister något i Jesu lära, sade Halvor.
— Nej, den var nog bra från början, men det kan ju hända, att den har kommit i olag. Det kan vara ett hjul,
114
