varandra, ty den ene brodern missbrukar inte den andres godhet och nedtrampar honom inte i hans ödmjukhet.
När Halvor alltjämt teg, fortfor Hellgum övertalande:
— Det vet du väl, Halvor, att den, som vill göra något stort, han går i förbund med andra människor och tar hjälp av dem. Inte kunde du vara ensam om att sköta den här gården. Och om du ville anlägga ett bruk, så skulle du skaffa dig många bolagsmän, och tänk, om du ville bygga en järnväg, så många du då finge ta till hjälp!
Men se, det svåraste av allt, det är att leva ett kristet liv, och det vill du genomföra på egen hand utan hjälp. Eller också kanske du aldrig försöker, ty du vet på förhand, att det inte går.
De enda, som är inne på en rätt väg, det är jag och de, som håller med mig där ute i Chicago. Den församlingen är det rätta, heliga Jerusalem, som är nederkommet av himmelen. Och du ska veta detta därav, att andens gåvor, som tilldelades de första kristna, de sänker sig också över oss. Ty somliga av oss hör Guds röst, och andra profeterar, och andra botar sjuka — — —
— Kan du bota sjuka? avbröt Halvor hastigt.
— Ja, sade Hellgum, jag kan bota dem, som tror på mig.
— Det är allt svårt att tro något annat än det, som man har fått lära som barn, sade Halvor eftertänksamt.
— Jag vet dock visserligen, Halvor, att du rätt snart ska hjälpa till med att bygga upp det nya Jerusalem, sade Hellgum.
Det blev nu tyst. Strax därefter hörde Karin, att Hellgum sade farväl.
Om en stund kom Halvor in till Karin. När han såg henne sitta vid det öppna fönstret, sade han:
— Nu har du visst hört allt, vad Hellgum har talat.
— Ja, svarade hustrun.
— Hörde du, att han sa, att han kunde bota den, som tror på honom?
Karin rodnade en smula. Hon hade tyckt bättre om Hellgums lära än om allt annat, som hon hade hört denna sommar. Det låg något av sunt praktiskt förstånd däri, som
116
