tilltalade henne. Detta var gärning och verksamhet och ingen känslosamhet, som hon inte förstod sig på. Men hon erkände inte detta. Hon ville nu inte ha något mera att göra med präster.
— Inte vill jag ha någon annan tro än far, sade hon.
Ett par veckor efteråt satt Karin åter i storstugan. Hösten var nu kommen, vinden brusade utanför huset, och elden sprakade i spisen. Ingen var inne i rummet mer än hennes lilla dotter, som var nära årsgammal och nyss hade lärt att gå. Barnet satt på golvet vid moderns fötter och lekte.
Bäst Karin satt där, öppnades dörren och en hög, mörk man kom in. Han var krushårig, hade vassa ögon och stora, seniga smedhänder. Innan Karin hade hört honom säga ett ord, gissade hon, att det var Hellgum.
Karlen hälsade och frågade efter Halvor. Bondhustrun svarade, att mannen var rest på en stämma. Han väntades snart åter.
Hellgum satte sig ner. Han höll sig tyst. Då och då kastade han en snabb blick på Karin.
— Jag har hört sägas, att ni är sjuk, sade han om en stund.
— Ja, svarade Karin, jag har inte kunnat gå på ett halvt år.
— Jag har tänkt på att komma hit och be för er, sade predikanten.
Karin blev tyst, sänkte ögonlocken och liksom slöt sig inom sig själv.
— Mor Karin har kanske hört, att jag har fått Guds nåd till att bota sjuka?
Karin slog upp ögonlocken och gav honom en misstrogen blick.
— Jag får vara tacksam för att ni har tänkt på mig, men det kan nog inte bli något av, för jag byter inte lätt om tro, sade hon.
— Det är väl möjligt, att Gud vill hjälpa er ändå, sade karlen, eftersom ni alltid har försökt att föra ett rättfärdigt liv.
