— Jag är nog inte så i Guds nåd, att han vill hjälpa mig.
Det blev nu tyst en stund, så frågade Hellgum:
— Har mor Karin någonsin frågat sig varför denna hemsökelse har kommit?
Karin svarade inte, hon tycktes åter stänga sig inne i sig själv.
— Det är något, som säger mig, att Gud har gjort detta, för att hans namn ska varda än mer ärat, sade Hellgum.
När Karin hörde detta, blev hon ond. Ett par skarpa, röda fläckar sprungo upp på hennes kinder. Det syntes henne mycket förmätet av Hellgum att tro, att denna sjukdom hade kommit över henne, för att han skulle få tillfälle att göra ett under.
Predikanten reste sig, gick fram till Karin och lade sin hand på hennes huvud.
— Vill du, att jag ska be för dig? sade han.
Ögonblickligen kände Karin en ström av liv och hälsa ila genom kroppen, men hon var så förolämpad över hans påflugenhet, att hon häftigt skakade bort hans hand och lyfte armen, som om hon hade velat slå honom. Ord kunde hon inte finna i hastigheten.
Hellgum drog sig tillbaka ner mot dörren.
— Man ska inte visa från sig vad Gud sänder en, sade han.
— Nej, sade Karin, vad Gud sänder en, det får man nog ta emot.
— Jag säger dig, jag, att i dag ska detta hus salighet vederfaras, sade karlen.
Karin svarade inte.
— Tänk på mig, då du blir hulpen! sade Hellgum och gick med detsamma ut genom dörren.
Karin satt alldeles upprätt i stolen. De röda fläckarna brunno länge på kinderna.
”Ska jag nu inte få vara i fred i mitt eget hem!” tänkte hon. ”Det är besynnerligt, så många det är, som tror sig vara sända av Gud.”
Men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått
118
