syn på elden, som brann där. Hon skrek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt vad hon orkade.
Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på spishällen, där elden brann.
— Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin. Hon började ropa högt, fastän hon visste, att ingen människa fanns i närheten.
Flickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.
Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.
Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!
Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.
Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela henne.
Under dessa dagar stod Hellgum ofta på den lilla
förstubron utanför Stark Ingmars stuga och såg neråt nejden.
Det där landet han blickade ut över blev grannare dag för
dag. Hela marken var gul, och alla lövträd voro klart röda
eller klart gula. Här och där vajade en hel lövskog, så
skimrande som ett svallande hav av guld. Överallt i de
granskogsklädda höjdernas mörker såg man gula stänk, som
härrörde från lövträd, vilka hade förirrat sig in bland
barrträden.
Så, som en ringa grå stuga kan lysa och stråla, när den har fattat eld, så flammade detta fattiga svenska landskap upp till en sällspord prakt. Allt var så gult och så
