honom en eftermiddag, när de sutto på var sin stock och åto sin aftonvardssmörgås.
— Ja, det vete Gud, att jag gör, sade gubben. Jag ville helst, att jag aldrig hade kommit hem.
— Vad är det, som är galet här hemma? frågade Ingmar.
— Frågar du det! svarade Stark Ingmar. Jag tänkte, att du visste likaväl som jag, att det har gått på tok med Hellgum.
Ingmar svarade, att han tvärtom hade hört, att Hellgum hade blivit en storkarl.
— Ja, han har blivit en sådan storkarl, att han har vänt opp och ner på hela socken.
Ingmar tänkte på hur märkvärdigt det var, att Stark Ingmar aldrig visade spår av kärlek för sin egen släkt. Han brydde sig endast om Ingmarsgården och Ingmarssönerna. Nu var det Ingmar, som måste ta svärsonen i försvar.
— Jag tycker, att det är en god lära, sade Ingmar.
— Jaså, det tycker du, sade gubben och såg bistert på honom. Tror du, att Stor Ingmar också skulle ha tyckt det?
Ingmar svarade, att fadern nog skulle ha velat vara med om att föra ett rättfärdigt liv.
— Du menar väl, att Stor Ingmar skulle ha gått med på att kalla alla för djävlar och antikrister, som inte hör till samfundet, och att han skulle ha nekat att umgås med gamla vänner, därför att de behöll sin egen tro?
— Inte tror jag, att sådant folk som Hellgum och Halvor och Karin bär sig så åt, sade Ingmar.
— Du kan försöka att sätta dig opp emot dem, så får du höra vad du går för.
Ingmar skar stora stycken av smörgåsen och stoppade munnen full med bröd. Det var förtretligt, att Stark Ingmar skulle vara i så dåligt humör.
— Håhå jaja, sade gubben om en stund, så kan det gå! Här sitter du, som är son till Stor Ingmar, och har ingenting att säga till om. Men min Anna Lisa och hennes man, de lever bland storfolket. De bästa i socken krusar och bugar för dem, och de går var dag från gästabud till gästabud.
