Ingmar svor till och reste sig.
— Ja, om du håller på att prata på det här sättet, kan det väl hända, att det går så, sade han. Jag tycker du borde veta, att det inte kan gagna dig att reta opp mig mot de mina och mot Hellgum, som är den yppersta man jag har råkat.
Härmed fick Ingmar gubben att tiga. Om en stund gick Stark Ingmar från arbetet. Han ville gå ner till kyrkbyn och tala med sin vän korpral Fält. Han hade inte samspråkat med någon klok människa på långan tid, sade han.
Ingmar var glad, att han gick. Det är visst alltid så, då man har varit länge borta, att man intet obehagligt vill höra, utan bara önskar, att allt ska vara ljuvligt och lätt och fröjderikt omkring en.
Nästa dag kom Ingmar till sågen klockan fem på morgonen. Stark Ingmar var där före honom.
— I dag får du råka Hellgum, sade gubben. Han och Anna Lisa kom sent i går kväll. Jag tror, att de har skyndat hem från de stora gästabuden för att omvända dig.
— Jaså, du börjar nu igen, sade Ingmar. Gubbens tal hade ljudit för hans öron hela natten. Han kunde inte låta bli att grubbla över vem som hade rätt. Men nu ville han inte höra mera ont om sina närmaste.
Stark Ingmar var tyst en stund, så började han småskratta.
— Vad skrattar du nu åt? sade Ingmar. Han stod just och skulle dra från dammluckan för att sätta sågen i gång.
— Å, det är åt skolmästarns Gertrud.
— Vad är det med henne?
— Jo, de sa i går där nere i byn, att hon var den enda, som hade någon makt över Hellgum.
— Vad har Gertrud att göra med Hellgum?
Ingmar drog inte upp dammluckan, för om sågen hade kommit i gång, skulle han ingenting ha kunnat höra. Gubben såg prövande på honom. Ingmar log en smula.
— Du vet nog att ställa det så, att du får det, som du vill, sade han.
— Det var den där tokan, Gunhild, nämndeman Lars Clementssons dotter.
