— Inte är hon tokig, inföll Ingmar.
— Du får kalla det hur du vill, men det var så, att hon var med här på Ingmarsgården, när denna sekten stiftades. Så snart hon kom hem, sa hon till föräldrarna, att hon hade antagit den enda rätta läran och att hon måste flytta från dem och bo på Ingmarsgården. Föräldrarna frågade förstås varför hon ville flytta. Jo, därför att hon skulle kunna föra ett rättfärdigt liv.
De sa, att det kunde hon väl också göra hos dem. — Det kunde ingen, om han inte fick leva bland dem, som var av samma tro. — Skulle då alla flytta till Ingmarsgården? frågade nämndeman. — Nej, det var bara hon. De andra hade sanna kristna i sina hem.
Nämndeman är ju en snäll karl, och både han och hustrun sökte att tala Gunhild till rätta med godo, men flickan höll i med sitt och retade opp nämndemannen så, att han till sist stängde in henne i lillrummet och sa henne, att hon skulle stanna där, tills denna galenskap hade givit med sig.
— Jag tänkte du skulle tala om Gertrud, inföll Ingmar.
— Jag kommer väl till Gertrud, jag, om du har tålamod. Jag kan säga nu först som sist, att nästa dag, då Gertrud och mor Storm satt och spann i köket, kom nämndemansmor in till dem. De blev skrämda, när de såg henne. Nämndemansmor, som alltid ser så glad ut, var alldeles förgråten. — ”Vad är det, vad står på, och varför ser ni så ledsen ut?” Då svarade nämndemansmor: ”Man kan väl inte se bättre ut, när man har mistat sitt käraste.”
Jag önskar, att jag kunde slå dem, sade gubben.
— Vilka? frågade Ingmar.
— Å, Hellgum och Anna Lisa, sade Stark Ingmar, de hade varit hos nämndemans under natten och rövat bort Gunhild.
Nu gav Ingmar till ett utrop.
— Ja, sannerligen tror jag inte det är en rövare, som Anna Lisa har blivit gift med! sade gubben.
Mitt i natten kom de och knackade på fönstret i lillrummet och frågade Gunhild varför hon inte hade flyttat
126
