Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/134

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Då var det ett par av dem, som såg, att det började rycka i ansiktet på Fält. ”Nu kommer det, nu kommer det”, tänkte de och reste sig opp för att fly. Men gubben klippte med ögat, och så kom en tår rullande. Då ropade barnen halleluja, och nu är det, som sagt, slut med Fält. Han gör inget annat än springer på möten och fastar och ber och hör Guds röst.

— Jag kan då inte se, att det där var någon olycka, sade Ingmar. Fält höll ju på att supa ihjäl sig.

— Nej, du har så många vänner att mista, du, så att sådant gör dig ingenting. Du skulle väl också ha önskat, att barnen hade kunnat omvända skolmästarn.

— Aldrig kan jag tro, att barnstackarna har vågat sig på Storm, sade Ingmar. Han blev andlös av förvåning. Det måtte ändå vara sant, som Stark Ingmar sade, att socknen var vänd upp och ner.

— Å jo, det gjorde de visst, de kom in en tjugu stycken i skolsalen en kväll, då Storm satt och skrev i sina böcker, och började predika för honom.

— Vad gjorde då Storm? sade Ingmar. Han kunde inte hjälpa, att han började skratta.

— Han blev så förbluffad till en början, att han ingenting kunde säga eller göra. Men det var så, att Hellgum hade kommit in i köket ett par ögonblick förut för att tala med Gertrud.

— Var Hellgum hos Gertrud?

— Ja, Hellgum och Gertrud hade blivit goda vänner, alltsedan han rättade sig efter henne, då med Gunhild.

När Gertrud hörde bullret i skolsalen, sa hon till Hellgum: ”Nu kommer ni just lagom, Hellgum, för att få se något nytt. Hädanefter lär det ju bli så, att skolbarnen kommer att hålla skola för skolmästarn.” Då skrattade Hellgum. Han förstod väl, att detta var rent galet. Han körde genast ut barnen, och så blev det slut med det ofoget.

Ingmar märkte, att Stark Ingmar, i detsamma han sade detta, betraktade honom på ett särskilt sätt. Det var, som när en jägare står och ser på en fälld björn och undrar på om han ska behöva ge honom än ett skott.


130