— Jag vet inte vad du väntar av mig, sade Ingmar.
— Vad ska jag vänta av dig, du är ju bara en pojke. Du äger ju ingenting heller. Du har bara två tomma händer att komma med.
— Jag tror rentav du vill, att jag ska slå ihjäl Hellgum?
— De sa där nere i kyrkbyn, att allt vore hjälpt, om du kunde förmå Hellgum att resa sin väg.
— Det har man väl alltid sett, att det blir brytning och strid, när det kommer en ny lära, sade Ingmar.
— Det vore i alla fall ett gott sätt för dig att visa folk vad du duger till, sade Stark Ingmar envist.
Ingmar vände sig från gubben och satte sågen i gång. Han hade nu framför allt gärna velat fråga hur det hade gått med Gertrud och om hon redan hade slutit sig till Hellgumianerna, men han var för stolt att röja sin oro.
Klockan åtta gick Ingmar hem till gården för att äta frukost. Som vanligt var det mycket god mat framsatt för honom, och Halvor och Karin voro synnerligen blida. Så snart Ingmar såg dem, tyckte han, att han inte kunde tro ett ord av allt Stark Ingmars prat. Han blev lätt om hjärtat än en gång och viss om att gubben hade överdrivit.
Men snart kom oron för Gertrud tillbaka så stark, att han inte kunde äta.
— Har du inte varit nere hos skolmästarns på sista tiden, Karin? frågade han plötsligen.
— Nej, svarade Karin raskt. Inte vill jag umgås med så ogudaktigt folk.
Ingmar teg länge, för detta var ett svar att tänka på. Var det nu rätt att tiga eller tala? Om han talade, skulle han komma i strid med hemfolket, men han ville heller inte, att någon skulle tro, att han höll med om det, som var orätt.
— Aldrig har jag märkt något ogudaktigt hos skolmästarns, sade han, och jag har dock bott där i fyra år.
Karin tänkte nu nästan detsamma som Ingmar nyss, undrade om hon skulle vara tyst eller tala. Men hon måste ju hålla sig till sanningen, även om det skulle gå Ingmar till hjärtat, och därför sade hon, att när människorna inte
