Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/136

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

ville följa Guds kallelse, måste man ju tro, att de voro ogudaktiga.

Halvor föll nu in:

— Det är ju obegripligt viktigt med barnen och vad de får för uppfostran.

— Storm har uppfostrat hela socken och dig med, Halvor.

— Men han har då inte lärt oss att föra ett rätt leverne, sade Karin.

— Det tänker jag du, Karin, alltid har försökt.

— Jag ska säga dig, Ingmar, hur det är att leva efter den gamla läran. Det är som att gå på en rund stock: ena stunden står man, och andra stunden faller man. Men om jag låter mina medkristna ta mig i händerna och stödja mig, så kan jag gå rättfärdighetens smala väg utan att falla.

— Ja, sade Ingmar, men då är det ingen konst heller.

— Svårt är det ändå, men det är inte längre omöjligt.

— Men hur var det nu med skolmästarns? frågade Ingmar.

— Jo, de, som hörde oss till, tog barnen ur skolan. Vi vill inte, att barnen ska höra något av den gamla läran.

— Men vad sa då skolmästarn?

— Han sa, att det var lag, att barnen skulle gå i skolan.

— Jag tänker så med, jag.

— Så sände han fjärdingsman till Israel Tomassons och till Krister Larssons och hämtade barnen.

— Och nu är ni ovänner med Storms?

— Vi håller oss bara till varandra, vi.

— Ni är nog ovänner med alla människor.

— Vi håller oss fjärran från dem, som bara vill locka till synd.

Ju längre de tre talade samman, dess mer sänkte de rösterna. De voro alla mycket ängsliga för varje ord, som fälldes. Det syntes dem, att samtalet tog en bedrövlig riktning.

— Men från Gertrud kan jag hälsa dig, sade Karin. Hon försökte att slå an en gladare ton. Hellgum har talat mycket med henne i vinter, han säger, att hon nu i afton vill sluta sig till oss.


132