— Nej, svarade Gertrud, de vet ännu ingenting.
— Men, Gertrud…
— Tyst, Ingmar, jag måste göra det för att få ro. Gud tvingar mig.
— Å, for Ingmar ut, det är inte Gud, utan det är…
Gertrud vände sig häftigt mot honom. Ingmar sade då endast:
— Jag vill säga dig, att jag aldrig kommer att sluta mig till Hellgumianerna. Går du över till dem, så är vi skilda för allan tid.
Gertrud såg sådan ut, som visste hon inte vad detta angick henne.
— Gör det inte, Gertrud! bad Ingmar.
— Du ska inte tro, att jag handlar i lättsinne. Jag har noga betänkt mig.
— Du ska allt tänka än en gång.
Gertrud vände sig otåligt bort från honom.
— Du ska också tänka på saken för Hellgums skull, sade Ingmar i stigande vrede och grep Gertrud om armen för att hålla fast henne. Gertrud skakade bort hans hand.
— Är du från dina sinnen, du Ingmar?
— Ja, svarade Ingmar, jag blir galen av allt detta, som Hellgum ställer till. Det måste ha ett slut.
— Vad måste ha ett slut?
— Det ska du få veta en annan gång.
Gertrud ryckte på axlarna.
— Farväl nu, Gertrud, sade Ingmar, och kom ihåg, att jag säger dig, att aldrig kommer du in bland Hellgumianerna!
— Vad tänker du ta dig till, Ingmar? frågade flickan. Hon började bli orolig.
— Farväl, Gertrud, och tänk på vad jag har sagt! ropade Ingmar. Han var redan nere på sandgången.
Ingmar vände nu tillbaka hemåt. ”Om jag vore så klok som min far!” tänkte han under vägen. ”Om jag hade sådan makt som Stor Ingmar! Vad ska jag ta mig till? Jag förlorar allt, vad jag håller av, och jag ser ingen utväg.”
Det enda han säkert visste var, att om all denna olycka
136
