komme över honom, skulle inte Hellgum slippa undan helskinnad.
Ingmar gick fram till Stark Ingmars stuga för att råka Hellgum. När han stod utanför dörren, hörde han röster tala ivrigt och högt. Det tycktes vara flera främmande inne i stugan, och Ingmar vände genast. När han gick, hörde han en karl säga med vredgad röst:
— Vi är tre bröder, som har vandrat en lång väg för att ställa dig till ansvar, Johan Hellgum, för vår yngsta bror, som för två år sedan reste ut till Amerika. Där kom han att ingå i din församling, och i dessa dagar har vi fått brev om att han har blivit tokig av att grubbla över din lära.
Ingmar skyndade bort. Det var nog flera än han, som hade att klaga på Hellgum, och där stodo de alla lika hjälplösa.
Ingmar gick ner till sågen. Stark Ingmar hade redan satt den i gång. Mittunder det att sågen gnisslade och forsen larmade, tyckte sig Ingmar höra ett skrik. Han lyddes dock inte vidare efter det. Han hade inte sinne för annat än det starka hat han kände mot Hellgum. Han gick och räknade upp för sig allt, vad Hellgum hade berövat honom, både Gertrud och Karin och sågen och hemmet.
Än en gång tyckte han sig höra ett skrik. Det föll honom in, att det hade kommit till strid mellan Hellgum och de främmande. ”Det vore ingen olycka, om de sloge honom död och fördärvad”, tänkte han.
Då hördes ett högt rop på hjälp, och Ingmar började springa uppför branten.
Ju närmare han kom, desto tydligare hörde han Hellgums nödrop, och när han var framme vid stugan, tyckte han, att marken skakade under stridsbullret.
Ingmar öppnade alltid en dörr mycket stilla och försiktigt, och denna gång gjorde han det dubbelt varligt. Han kom inglidande med stor försagdhet. Där inne stod Hellgum uppe vid ena väggen och värjde sig med en kort yxa. De tre främmande, som alla voro starka och resliga karlar, anföllo honom med vedträn, som de svängde likt klubbor. Bössor hade de inte med sig, därav kunde man se, att de endast hade kommit för att ge Hellgum ett gott kok stryk, men då
