han hade försvarat sig mot dem, hade mordlusten kommit över dem, så att nu var det Hellgums liv det gällde.
De sågo knappt åt Ingmar; det var ju bara en lång, drumlig pojke, som hade kommit in i stugan.
En stund stod Ingmar stilla och såg på. Han tyckte det var, som när man drömmer, då det, som man mest önskar, visar sig för ens blickar, utan att man begriper varifrån det har kommit. Då och då uppgav Hellgum ett rop på hjälp. ”Inte kan du tro, att jag är så dum, att jag bistår dig”, tänkte Ingmar.
En av karlarna lyckades träffa Hellgum i huvudet med sådan kraft, att denne släppte yxan och föll. De andra slängde då bort vedträna, ryckte fram knivarna och kastade sig över Hellgum. Men då kom en snabb tanke över Ingmar. Det var ett gammalt ord om folket i hans släkt, att var och en av dem en gång i livet måste begå något nesligt eller orätt. Var det nu hans tur?
På en gång kände en av angriparna, att ett par armar omfattade honom bakifrån, lyfte honom och vräkte honom ut ur stugan. Den andre hann knappt tänka på att resa sig, förrän det gick honom på samma sätt, och den tredje, som hann att komma upp, fick en stöt, så att han for baklänges ut till de andra.
När de alla voro utvräkta, gick Ingmar och ställde sig i dörren.
— Vill ni inte komma igen än en gång? sade han och skrattade. Han skulle inte ha haft något emot att de hade anfallit honom. Det var roligt att så där få göra bruk av hela sin styrka.
De tre bröderna syntes också hågade att förnya kampen. Då ropade en av dem, att de måste fly. Han såg en människa skymta på stigen bakom alarna.
Men de voro rasande över att de inte hade kommit åt Hellgum, och just som de vände sig för att gå, sprang en av dem tillbaka, for upp på Ingmar och högg honom i nacken med kniven.
— Där har du för att du blandar dig i våra affärer! ropade han.
138
