Ingmar signade ner, och bonden sprang sin väg hånskrattande.
Ett par minuter därefter stod Karin i stugan. Hon fann Ingmar sittande på tröskeln med ett sår i nacken. Inne i stugan såg hon Hellgum. Han hade rest sig på nytt och stod stödd mot väggen. Han höll ännu yxan i handen. Ansiktet var översköljt av blod.
Karin hade inte sett flyktingarna. Hon trodde, att det var Ingmar, som hade anfallit Hellgum och sårat honom.
Karin blev så förfärad, att benen darrade. ”Nej, det är inte möjligt”, tänkte hon, ”inte kan någon av vår släkt bli en mördare.” I samma stund kom hon ihåg sin mors historia.
— Det är därifrån det kommer, mumlade hon.
Karin skyndade förbi Ingmar och fram till Hellgum.
— Nej, nej, Ingmar först! ropade Hellgum.
— Man får väl inte ta dråparen före hans offer, sade Karin.
— Ingmar först, Ingmar först! ropade Hellgum. Han var i sådan upphetsning, att han svängde yxan emot henne. Det är ju han, som har slagit mördarna och frälst mitt liv.
När Karin äntligen förstod sammanhanget och vände sig mot Ingmar, hade denne rest sig upp och gått ut. Karin såg honom stappla bort över gårdsplanen.
Nu sprang Karin efter honom.
— Ingmar, Ingmar! ropade hon.
Ingmar fortsatte att gå utan att ens så mycket som vända sig om.
Karin hann honom utan stor möda. Hon lade handen på hans arm.
— Stanna, Ingmar, så att jag får förbinda dig!
Ingmar ryckte sig lös och gick vidare. Han gick framåt alldeles som en blind utan att följa väg eller stig. Blod ur såret hade silat sig fram under hans kläder, det flöt ner i ena skon och fyllde den. För varje steg han tog pressades blod ut ur skon och lämnade ett rött spår på marken.
Karin följde honom, vridande händerna.
— Stanna, Ingmar, stanna, Ingmar! Vart ska du gå? Stanna, Ingmar!
