Ingmar vandrade vidare rätt inåt skogen, där ingen människa fanns, som kunde bistå honom.
Karin hade sina ögon fästa på hans sko, som var full av blod. För varje ögonblick blevo fotspåren allt rödare och rödare.
”Nu går han inåt skogen för att lägga sig ner och förblöda”, tänkte Karin.
— Gud välsigne dig, Ingmar, för att du hjälpte Hellgum! sade Karin med blid röst. Det ville mannamod till och mannakraft också.
Ingmar vandrade vidare utan att höra på henne.
Karin skyndade förbi honom och ställde sig i hans väg. Han vek åt sidan utan att lyfta ögonen mot henne. Han endast mumlade:
— Gå och hjälp Hellgum!
— Jag ska säga dig, Ingmar, att Halvor och jag var mycket ledsna över det, som vi kom att tala om i morse. Jag var på väg till Hellgum nu för att säga honom, att hur det än gick, skulle du behålla sågen.
— Ja, nu får du ge den till Hellgum, kom det från Ingmar.
Han gick på, stupade över stock och sten, men gick och gick.
Karin följde efter och sökte beveka honom.
— Du får väl förlåta, att jag tog miste ett ögonblick och trodde, att du hade slagits med Hellgum. Det var inte lätt att tro annat.
— Du hade allt lätt att tro om din bror, att han var en mördare, sade Ingmar utan att vända ansiktet mot henne.
Han vandrade vidare utan uppehåll. När gräset, som hade trampats ner under hans fötter, åter reste sig, droppade det blod från stråen.
När Karin hörde Ingmar så ofta nämna Hellgum, blev det först riktigt klart för henne hur han hatade honom. På samma gång gick det upp för henne hur stort det var, det som Ingmar hade gjort.
— Du blir nu mycket berömd och ryktbar för detta, som du har gjort i dag, Ingmar, sade hon. Du vill väl inte dö från en så stor berömmelse?
140
