Hon hörde Ingmar hånskratta där han gick. Han vände emot henne ett blekt, förstört ansikte.
— Kan du inte gå hem nu, Karin? Jag vet nog vem du helst ville hjälpa.
Hans gång blev alltmera stapplande, och det syntes nu en sammanhängande strimma av blod på marken, där han hade gått fram.
Allt det strömmande blodet gjorde Karin utom sig. Det var nog så, att den stora kärlek hon alltid hade hyst för Ingmar blossade upp med ny styrka, liksom hade den fått näring av den röda blodstrimman. Och nu var hon stolt över Ingmar också, tyckte, att han var en god gren på det gamla ädla trädet.
— Ingmar, sade Karin, jag tycker, att du illa kan stå till svars inför Gud och människor, om du spiller ditt liv på detta sätt. Och det må du veta, att om jag kan göra något, som kan ge dig lust att leva, så behöver du bara säga ifrån.
Ingmar stannade, han fattade om en trädstam för att kunna bli stående. Hon hörde, att han skrattade misstroget, därpå sade han:
— Kanske du vill sända Hellgum tillbaka till Amerika?
Karin stod och såg på blodpölen, som samlade sig omkring Ingmars vänstra fot. Hon försökte betänka och förstå vad det var brodern fordrade. Det var visst något sådant, som att hon skulle träda ut ur den sköna himmelens lustgård, där hon hade levat hela vintern, och åter börja leva i den fattiga och eländiga syndens värld, som hon hade lämnat.
Ingmar vände sig helt om. Hans ansikte var gulblekt, skinnet smet fast efter benen vid tinningarna, och näsan var som på en död. Men den stora underläppen sköt fram myndigare än någonsin förr, och det sträva draget kring munnen framträdde mycket skarpt. Det var inte troligt, att han skulle ge efter i sin fordran.
— Jag tror inte, att Hellgum och jag kan leva samman i den här socken, sade Ingmar, men jag ser allt, att det blir jag, som får vika för honom.
— Nej, sade nu Karin raskt, får jag bara sköta om dig,
