så att du blir vid liv, så lovar jag dig att ställa om så, att Hellgum reser.
”Gud kan nog finna en annan hjälpare för oss”, tänkte Karin, på samma gång hon sade detta, ”men jag kan inte se mig bättre utväg än att lyda Ingmar.”
— — —
Ingmar hade blivit förbunden och omskött. Såret var inte farligt, han skulle endast hålla sig stilla i några dagar. Han låg nerbäddad i en säng i övervåningen, och Karin satt vid hans sida.
Hela dagen låg Ingmar och yrade. Han gick igenom allt det, som hade hänt honom under dagen. Karin kom snart underfund med att det inte bara var Hellgum och sågen, som hade vållat honom bekymmer.
På kvällen var han redig och lugn. Då sade Karin till honom:
— Här är en, som vill tala med dig.
Ingmar svarade, att han var för trött att tala med någon.
— Jag menar, att detta ska göra dig gott, sade Karin.
Snart därpå kom Gertrud in till Ingmar. Hon såg mycket högtidlig och rörd ut. Ingmar hade tyckt om Gertrud också på den tiden, då hon oftast hade varit lekfull och retsam, men då hade alltid något inom honom gjort motstånd mot kärleken. Nu hade ett tungt år av längtan och oro gått fram över Gertrud och hade gjort henne sådan, att Ingmar erfor en hejdlös längtan att vinna henne.
När Gertrud kom fram till sängen, lade han handen över ögonen.
— Vill du inte se mig? sade Gertrud.
Ingmar skakade på huvudet. Det var nu han, som var lik ett nyckfullt barn.
— Jag får bara säga dig ett par ord, sade Gertrud.
— Du kommer väl för att tala om, att du har gått in bland Hellgumianerna.
Gertrud lade sig på knä bredvid sängen. Hon lyfte Ingmars hand från hans ögon.
— Det är något, som du inte vet, Ingmar.
142
