”hon har mörkt hår och klara ögon och rosor på kinderna. Men hon var duglig också, så mor var nöjd med att jag skulle ta henne. Det hade nog blivit bra, men, ser ni, felet var, att hon inte ville ha mig.” — ”Det gör väl detsamma vad en sådan där tösunge vill.” — ”Det var nog föräldrarna, som tvingade henne att säga ja.” — ”Hur vet du, att hon blev tvingad? Jag tänker hon var glad att få en man, som är så rik som du, Lill Ingmar Ingmarsson.”
”Å nej, glad var hon nog inte, men i alla fall blev det lyst för oss, och bröllopsdagen blev utsatt, och Brita flyttade ner till Ingmarsgården redan före bröllopet för att hjälpa mor. Mor börjar bli gammal och trött, ska jag säga.” — ”Jag ser inte något ont i allt det där, Lill Ingmar”, säger far och vill liksom muntra opp mig.
”Men det ville inte växa något på åkern det där året, potatisen slog alldeles fel, och korna blev sjuka, så att mor och jag tyckte, att vi måste skjuta opp bröllopet ett år. Se, jag tänkte inte det var så noga med vigseln, sedan det var lyst, men det var väl gammaldags att tänka så.” — ”Hade du tagit någon av vår släkt, så hade hon nog givit sig till tåls”, säger far. — ”Å ja”, svarar jag, ”jag märkte nog, att Brita inte tyckte om det där dröjsmålet, men, ser ni, jag tyckte inte jag hade råd. Vi hade ju haft begravning på våren, och inte ville vi ta ut pengar på banken.” — ”Ja, det var nog rätt, att du väntade”, säger far. — ”Men jag var allt rädd, att Brita skulle bli missnöjd med att hon skulle få fira dopöl före bröllopet.” — ”Först och främst får man väl se till, att man har råd.”
”För var dag blev Brita alltmer tyst och besynnerlig, och jag undrade nog ofta på vad som gick åt henne. Jag tänkte, att hon längtade hem till sitt, hon hade alltid varit kär i hemmet och föräldrarna. Det går nog över, tänkte jag, då hon har fått vänja sig. Hon ska nog komma att tycka om sig på Ingmarsgården. Jag gav mig till tåls en tid, men så frågade jag mor varför Brita hade blivit så blek och såg så vild ut i ögonen. Mor sa, att det var därför, att hon skulle ha ett barn och att hon nog bleve sig lik igen, bara det var över. Jag hade nog en tyst tanke på att Brita gick
