I början tycktes ingen lägga märke till honom, men snart såg han, att en stor, rödskäggig karl började vinka åt honom.
— Kom hitöver, pojke! ropade karlen och sprang fram till relingen. Ångbåten sjunker.
Den lille gossen tänkte inte ett ögonblick på att gå över till seglaren. Han skrek så högt han kunde, att de skeppsbrutna borde rädda sig över på L’Univers.
De andra karlarna, som befunno sig ombord på seglaren, arbetade med stänger och båtshakar för att komma loss från ångaren, men den rödskäggige tycktes ha fattat ett besynnerligt medlidande med den lille kajutvakten. Han satte händerna som en lur för munnen och ropade:
— Kom hitöver, kom hitöver!
Den lille stod ömklig och frysande på däcket i sin tunna skjorta. Han stampade med sin bara fot och knöt näven åt skeppsfolket, därför att det inte ville lyssna till honom och äntra upp på ångaren. En så stor ångbåt som L’Univers med sexhundra passagerare och tvåhundra mans besättning kunde ju omöjligen förgås. Och han såg ju, att både matroserna och kaptenen voro lika lugna som han själv.
Plötsligen tog den rödskäggige upp en båtshake. Han sträckte den mot gossen, högg tag i hans skjorta och ville släpa honom över till seglaren. Han drog honom så långt fram som till relingen, men där lyckades det kajutvakten att slita sig lös. Han ville inte låta sig släpas över på det främmande fartyget, som skulle förgås.
Strax därpå hördes ett nytt förfärligt brak. Det var seglarens bogspröt, som brast, och därmed blevo de båda fartygen klara från varandra. Då ångaren rusade bort, såg gossen det grova bogsprötet hänga brutet i seglarens för, han såg också hela skyar av segel störta ner över besättningen.
Men ångaren gick för full maskin, och den främmande båten skymdes bort av dimman. Det sista gossen såg var hur karlarna började arbeta sig fram ur segelhoparna.
Därpå försvann seglaren så fullständigt, som hade den glidit bort bakom en mur. ”Den är redan sjunken”, tänkte gossen, och han stod och lyssnade efter nödropen.
148
