Då ropade en grov, stark röst över till ångaren.
— Rädda passagerarna! Sätt ut båtarna!
Åter blev det tyst. Åter lyssnade gossen efter nödrop.
Då hördes rösten på stort, stort avstånd.
— Bed till Gud! Ni är förlorade!
I detsamma kom en gammal matros fram till kaptenen.
— Vi har en stor läcka midskepps, vi går till botten, sade han stilla och högtidligt.
I samma ögonblick nästan, som man ombord på ångaren
hade lärt känna farans vidd, visade sig en liten dam ute på
däck.
Hon hade kommit uppför trappan från första klassens hytter med fasta, bestämda steg. Hon var alldeles färdigklädd, och hattbanden voro knutna under hakan i en prydlig rosett.
Hon var en liten gumma med grått, burrigt hår, runda uggleögon och rödfnasig hy.
Under den korta tid, som resan hade varat, hade hon hunnit att göra bekantskap med alla ombord. Alla visste, att hon hette miss Hoggs, och till alla människor, såväl sjömän som passagerare, hade hon sagt, att hon aldrig var rädd. Hon hade sagt, att hon inte visste varför hon skulle vara rädd. Hon skulle ju ändå dö en gång. Hon brydde sig inte om, ifall det skedde förr eller senare.
Hon var inte rädd nu heller, hon hade endast skyndat upp på däck för att se om där försiggick något intressant eller uppskakande.
Den första syn, som mötte henne, var ett par sjömän, som rusade förbi med vilda, förskrämda ansikten. Uppassarna kommo springande halvklädda för att bege sig ner i hytterna och kalla passagerarna upp på däck. En gammal matros kom lastad med en hel packe räddningsbälten, som han vräkte ut i en hög. En liten kajutvakt satt i sin skjorta i ett hörn och grät och ropade, att han måste dö.
Kaptenen såg hon högt uppe på kommandobryggan och hörde hans order:
