Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/157

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

stark vind blir hejdad i en trång gränd. Det kom från människorna i trappan, som hade blivit hindrade i sitt framträngande.

Uppför trappan hade burits en man, som var en krympling och inte kunde gå själv. Han var till den grad hjälplös, att hans betjänt hade burit honom på sin rygg från och till bordet. Det var en stor och tung man, och betjänten hade nu mödosamt släpat honom uppför halva trappan. Där hade han stannat ett ögonblick för att hämta andan, och då hade folk trängt på, så att han hade fallit på knä. Nu fyllde han och hans husbonde trappans hela bredd och bildade ett sådant hinder, att ingen kunde komma fram.

Då såg mrs Gordon, att en stor, grov man böjde sig ner, lyfte upp krymplingen och vräkte honom över trappräcket nedåt. Men hon såg även, att, så förfärligt som detta än var, blev ingen skrämd eller upprörd över det. Ingen tänkte på annat än att rusa vidare uppåt. Det var, som om en sten på vägen hade blivit kastad i diket, ingenting vidare.

Den unga amerikanskan förstod, att bland dessa människor fanns ingen räddning. Hon och hennes små barn voro dömda att förgås.



Det var ett ungt par, en man och en hustru, som gjorde sin bröllopsresa. De hade sin hytt långt akter ut, och de hade sovit så gott, att de ingenting hade hört av själva sammanstötningen. Där borta gjordes inte heller senare mycket larm, och då ingen kom ihåg att kalla på dem, sovo de ännu, då alla andra redan voro uppe på däck och hade börjat kampen om båtarna.

Men de vaknade, då propellern, som hela natten hade bullrat alldeles under dem, plötsligen upphörde att röra sig. Mannen kastade på sig ett par klädesplagg och sprang ut för att se vad som stod på.

Om några ögonblick kom han tillbaka. Han stängde hyttdörren väl efter sig, innan han yttrade något.

— Skeppet sjunker, sade han därpå.


153