Han satte sig ner i detsamma, och då hustrun ville rusa ut, bad han, att hon skulle stanna hos honom.
— Alla båtarna är redan borta, sade han, de flesta människor är drunknade, och de, som finns kvar ombord, kämpar oppe på däck en strid på liv och död om plankor och räddningsbälten.
I en trappa hade han måst stiga över en ihjältrampad kvinna. Han hade hört dödsskrän ljuda från alla håll.
— Det finns ingen räddning, sade han. Gå inte ut! Låt oss dö tillsammans!
Hustrun tyckte, att han hade rätt, och satte sig lydigt ner bredvid honom.
— Du bryr dig väl inte om att se alla dessa människor, som strider? sade mannen. Vi ska dö. Låt oss dö en stilla död!
Hon förstod, att det inte var mer än rätt, att hon stannade hos honom dessa korta ögonblick, som de hade kvar att leva. Hon hade ju ämnat ge honom hela sitt liv från tidig ungdom till sen ålderdom.
— Jag tänkte, sade han, att när vi hade varit gifta i många år, skulle du sitta bredvid mig på dödsbädden, och jag skulle tacka dig för ett långt, lyckligt liv.
I detsamma såg hon en smal strimma vatten komma insilande under den stängda dörren. Då blev det henne för mycket.
Hon sträckte upp armarna i förtvivlan.
— Jag kan inte! ropade hon. Låt mig gå! Jag kan inte sitta instängd och vänta på döden. Jag älskar dig, men jag kan inte.
Hon störtade ut, just då skeppet började vackla och kränga före sjunkandet.
Den unga mrs Gordon låg i vattnet, ångaren hade sjunkit,
hennes barn voro drunknade, själv hade hon varit djupt
nere i havet.
154
