Nu hade hon åter kommit upp till vattenytan, men hon visste, att hon i nästa ögonblick skulle sjunka på nytt, och då skulle det vara döden.
Då tänkte hon inte mer på man och barn eller på något i denna världen. Hon tänkte endast på att höja sin själ till Gud.
Och hennes själ upplyfte sig som en frigjord fånge. Hon kände hur anden gladde sig att få avkasta människolivets tunga bojor och i jubel beredde sig att draga upp till sitt verkliga hem.
”Är det så lätt att dö!” tänkte hon.
Då hon så tänkte, hörde hon, att allt det orediga larmet omkring henne: vågornas plaskande, vindens sus, jämmerropen från alla de drunknande och bullret av allt det, som flöt omkring på vattnet och dånande slog samman, hon tyckte, att allt detta formades till ljud, som hon kunde förstå, på samma sätt som stundom de formlösa skyarna ordna sig och återge en bild.
Och det hon hörde svarade henne:
”Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som är svårt, är att leva.”
”Ja, så är det”, tänkte hon och undrade vad som fordrades för att livet skulle bli lika lätt som döden.
Runtomkring henne kämpade och stredo de skeppsbrutna om kringflytande spillror och upp- och nervända båtar. Men mittunder de vilda ropen och förbannelserna hörde hon åter, att larmet formade sig till dånande starka ord, som svarade henne.
”Det, som fordras för att livet ska bli lika lätt som döden, det är enighet, enighet, enighet.”
Hon tyckte, att det var all världens herre, som hade gjort dånet och larmet till sitt språkrör och svarat henne.
Medan orden ännu ljödo i hennes öron, blev hon räddad. Hon blev uppdragen i en liten julle, där endast tre människor sutto, en storväxt matros, klädd i sina bästa kläder, en gammal kvinna med runda uggleögon och en stackars förgråten pojke, som inte hade mer på sig än en sönderriven skjorta.
