och ruvade på det, att jag hade skjutit upp bröllopet, men jag var rädd för att fråga om det. Ni vet, far, att ni hade alltid sagt, att det året, då jag gifte mig, skulle det rödfärgas. Och den där rödfärgningen hade jag rakt inte råd med det året. Alltihop blir bra nästa år, tänkte jag.”
Plöjaren gick och rörde läpparna. Han var så borta i sina tankar, att han alldeles tyckte sig se faderns ansikte framför sig. ”Jag får lov att lägga fram alltihop riktigt tydligt och klart för far”, tänkte han, ”så att han kan ge mig ett gott råd.”
— ”Så gick hela vintern, och jag tänkte ofta, att om Brita skulle hålla i med att vara så olycklig, så hade jag hellre velat avstå från henne och sända hem henne till Bergskog, men nu var det för sent det också. Och så kom vi fram ända till maj. Då märkte vi en kväll, att hon hade smugit sig bort. Vi sökte henne hela natten, och på morgonen fann en av pigorna reda på henne.”
Nu har jag svårt att säga något mer, utan jag tystnar, och då frågar far: ”Hon var då väl aldrig död i Guds namn?” — ”Nej, inte hon”, säger jag, och far hör hur jag skälver på rösten. — ”Var barnet fött?” säger far. — ”Ja”, säger jag, ”och hon hade strypt det. Det låg dött bredvid henne.” — ”Men hon var väl aldrig rätt klok?” — ”Jo, klok var hon nog”, säger jag. ”Hon gjorde det för att ta hämnd på mig, därför att jag hade tvingat mig till henne. Hon skulle ändå inte ha gjort det, om jag hade gift mig med henne, sa hon, men då jag inte gjorde det, hade hon tänkt, att när jag inte ville ha mitt barn med ära, skulle jag inget barn ha.” Far blir alldeles tyst av bedrövelse. — ”Hade du glatt dig åt barnet, Lill Ingmar?” frågar han till sist. — ”Ja”, svarar jag. — ”Det var synd om dig, att du skulle råka ut för ett dåligt kvinnfolk.”
”Hon sitter väl fängslad nu?” säger far. — ”Ja, hon blev dömd till tre år.” — ”Och det är för detta, som ingen vill ge dig sin dotter?” — ”Ja, men jag har heller ingen frågat.” — ”Och det är därför, som du ingen makt har i socken?” — ”De tycker, att det inte borde ha gått så för Brita. De säger, att om jag hade varit en klok karl som ni,
12
