och takåsarna av flera hus. Somliga voro röda bondstugor med gröna torvtak, andra hade vita väggar med skiffertak liksom herrgårdsbyggnader, och andra åter hade tunga, kopparklädda torn liksom Kristine kyrka i Falun.
Utanför staden promenerade herrar, som voro klädda i knäbyxor och skor och stödde sig på spanska rör, och ut ur stadsporten körde en karet, vari sutto damer med pudrat hår och schäferhattar. Nedom muren växte träd med tätt, mörkgrönt lövverk, och över marken flöto gnistrande små bäckar genom högt, böljande gräs.
Under tavlan stod präntat med stora siratutstyrda bokstäver: ”Detta är Guds heliga stad, Jerusalem.”
Där den gamla målningen hängde uppe under taket, hände det inte ofta, att någon betraktade den. De flesta, som hade besökt Ingmarsgården, visste väl knappast om, att den fanns där.
Men i dag var en krans av grönt lingonris uppsatt kring tavlan, så att den strax föll den besökande i ögonen. Eva Gunnarsdotter märkte den genast, och hon tänkte: ”Se där, nu vet de här på Ingmarsgården, att vi ska förgås. Det är därför de vill, att vi ska betrakta den himmelska staden.”
Karin och Halvor kommo emot henne ännu mera skugglika och dystra än de andra. ”Ja, ja, de vet nu, att slutet är nära”, tänkte hon.
Eva Gunnarsdotter, som var äldst, fick sin plats högst uppe vid bordet, och framför henne på bordsskivan låg ett öppnat brev med amerikanska frimärken.
— Ja, det har åter kommit brev från vår käre broder Hellgum, sade Halvor. Det är fördenskull, som jag har sammankallat bröderna och systrarna.
— Jag kan förstå, att Halvor menar, att det är ett viktigt budskap, sade Kolås Gunnar eftertänksamt.
— Ja, sade Halvor, vi får nu veta vad Hellgum menade med det han sist skrev, att det förestod oss en stor prövning.
— Jag tänker, att ingen av oss ska frukta att lida för Herrens skull, sade Gunnar.
Flera av Hellgumianerna voro inte komna, och det uppstod en lång väntan. Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt
162
