Men människorna, som hörde ett sådant liv omtalas, sade om dem: ’Dessa måste vara galningar.’
Och de, som ropade högst mot dem, voro de kristna, som hade dragit till Palestina för att omvända judar och muhammedaner genom undervisning och predikande. De sade: ’Vilka äro dessa, som ej predika? Säkerligen äro de hitkomna för att leva ett dåligt liv och för att njuta sina sinnens lust bland hedningarna.’
Och de upphävde ett skri mot dem, som gick över havet ända till deras hemland.
Men bland dem, som voro resta till Jerusalem, fanns det en, som var en änka. Hon levde där med två minderåriga barn, och hon var mycket rik. Hon hade lämnat, en bror kvar i hemlandet, och till denne började alla människor säga: ’Hur kan du tillåta, att din syster och hennes barn leva ibland dessa, som föra ett dåligt liv? De äro ej annat än lättingar, som leva av hennes ägodelar.’ Och brodern började en rättegång mot sin syster för att åtminstone tvinga henne att låta sina barn uppväxa i Amerika.
För denna rättegångs skull reste änkan och hennes barn samt Edward Gordon och hans hustru för en kort tid åter till Chicago. Och de hade då bott i Jerusalem i fjorton år.
Då de kommo åter från det fjärran landet, skrevs det om dem i alla tidningar, och somliga kallade dem dårar, och somliga kallade dem bedragare.”
När Halvor hade föreläst allt detta, gjorde han ett uppehåll och återgav med sina egna ord hela berättelsen, för att alla måtte förstå.
Så fortsatte han:
”Men se, nu finnes i Chicago ett hus, som I kännen. Och detta hus är uppfyllt av människor, vilka söka tjäna Gud i rättfärdighet och som dela allt med varandra och vaka över varandras leverne.
Vi, som bo i detta hus, läste i en tidning om dessa ’dårar’, som voro hemkomna från Jerusalem, och vi började säga till varandra: ’Dessa människor hava vår tro. De hava slutit
