Och vi voro först glada åt tanken, att I skullen följa oss och leva ett gemensamt liv med oss i fröjd i Jerusalem, men strax därefter blevo vi bekymrade och sade: ’Aldrig kunna de lämna sina stora gårdar och sina goda åkrar och sina invanda sysslor.’
Men Jerusalemsfararna svarade: ’Vi hava inga åkrar och inga stora gårdar att bjuda dem, men de skola få vandra på de vägar, som hava nötts av Jesu fötter.’
Vi voro ännu tveksamma, och vi sade: ’Aldrig skola de vilja fara till ett främmande land, där ingen förstår deras tungomål.’
Jerusalemsfararna svarade: ’De skola förstå hur Palestinas stenar tala om deras frälsare.’
Vi sade: ’De skola ej vilja dela sina egendomar bland främlingar och bliva penninglösa som tiggare. De skola ej vilja lämna sin makt, ty de äro de främsta i sin hembygd.’
Jerusalemsfararna svarade: ’Vi hava ej makt och ägodelar att bjuda dem, men vi bjuda dem dela Jesus’, deras frälsares, lidande.’
Då detta var sagt, kände vi åter stor glädje och menade, att I skullen komma.
Men nu säger jag er, käre bröder och systrar, talen ej samman, då I haven läst detta, utan varen stilla och lyssnen! Och vad Guds röst bjuder eder att göra, det gören!”
Halvor vek samman brevet och sade:
— Nu ska vi göra, som Hellgum skriver. Vi ska vara stilla och lyssna.
Det blev en långvarig tystnad i storrummet på Ingmarsgården.
Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt tyst som de övriga och väntade på att Guds röst skulle tala till henne. Hon förstod allt detta på sitt sätt. ”Ja, ja”, tänkte hon, ”det är Hellgums mening, att vi ska dra till Jerusalem för att undgå den stora förstörelsen. Herren vill frälsa oss undan svavelfloden och bevara oss undan eldregnet. Och de rättfärdiga bland oss ska få höra Guds röst, som tillåter dem att undfly.”
