att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte på härligheten av att vara kallade till Guds stad.
Kallelsen hade kommit till de flesta, men den hade inte nått fram till Halvor Halvorsson. Han kämpade hårt i bön, och han ängslades och tänkte: ”Gud vill inte kalla mig, som han har kallat de övriga. Han ser, att jag älskar mina åkrar och mina ängar mer än hans ord. Jag är inte värdig.”
Karin Ingmarsdotter gick fram till Halvor och lade sin hand på hans panna.
— Du ska vara stilla, Halvor, och lyssna i stillhet.
Halvor knäppte sina båda händer samman så häftigt, att lederna knakade.
— Kanske Gud inte håller mig värdig att fara, sade han.
— Jo, Halvor, du får fara, men du ska vara stilla, sade Karin. Hon föll på knä bredvid honom och lade sin arm om hans liv. Lyssna nu stilla, Halvor, och utan fruktan!
Om ett par ögonblick försvann spänningen ur hans drag.
— Jag hör, jag hör något långt borta.
— Det är änglaharporna, som går före Guds röst, sade hustrun. Var nu riktigt stilla, Halvor! Hon tryckte sig än närmare intill honom, såsom hon aldrig förr hade gjort i andras närvaro.
— Ack, sade han och slog ihop händerna, nu hörde jag det! Det sade till mig så högt, att det dånade i mina öron: ’Du ska fara till min heliga stad, Jerusalem!’ Har ni alla hört det på samma sätt?
— Ja, ja, ropade de, vi har alla hört det.
Men nu började gamla gumman Eva Gunnarsdotter att jämra sig.
— Jag har ingenting hört. Jag får inte följa er. Jag är Lots hustru, jag får inte följa på flykten. Jag måste stå kvar och bli förvandlad till en saltstod.
Hon grät av ängslan, och Hellgumianerna samlades omkring henne för att bedja. Men hon hörde fortfarande ingenting, och hennes ängslan blev förfärande.
— Jag kan ingenting höra, sade hon, men ni måste ta mig med i alla fall. Ni får inte lämna mig kvar, ni får inte låta mig fördränkas i svavelfloden.
