Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/190

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

då han får lägga sig till med en plog, som Stor Ingmar själv har nyttjat.”

Det samlades alltjämt flera människor omkring auktionssakerna. Karlarna stodo och undrade över en del redskap, vilka voro så gamla, att ingen visste vartill de hade använts. Och några bland åskådarna voro så vanvördiga, att de vågade skratta åt de gamla slädarna. Somliga av dessa voro uråldriga, de voro praktfullt målade i rött och grönt, och seldonen, som tillhörde dem, voro besatta med brokiga garntofsar och vita snäckor.

Åter tyckte mor Stina, att hon såg de gamla Ingmarssönerna komma åkande med långsam fart i dessa gamla slädar. De körde bort på gillen, eller de kommo hem från bröllop med en brud bredvid sig. ”Det blir mycket gott folk, som flyttar från socknen nu”, tänkte hon. Ty hon kände det, som om alla dessa gamla hade bott kvar på gården ända till denna dag, då deras verktyg och åkdon förskingrades.

”Jag undrar var Ingmar håller till och hur han har det”, tänkte hon. ”När det känns så svårt för mig, hur ska det inte kännas för honom!”

Det var en så utmärkt vacker dag, att auktionisten föreslog att flytta allt, som skulle säljas, ut på gården för att slippa trängseln inne i rummen. Pigor och drängar kommo därför utbärande med kistor och skrin, målade med tulpaner och rosor. En del av dessa hade stått i ostörd fred i klädkammaren i många hundra år. Man bar också ut silverkannor och gammaldags kopparkittlar, spinnrockar och kardor, sängkläder och allt slags egendomlig vävredskap.

Omkring allt detta samlade sig bondkvinnorna, lyfte upp det och vände på det.

Mor Stina hade inte ämnat köpa något, men hon kom ihåg, att här skulle finnas en vävstol, på vilken kunde vävas den finaste dräll, och hon gick närmare för att se på den. Men just då hon närmade sig, kom en piga ut med ett par ofantliga gamla biblar. De voro så tunga med sina beslag och skinnpärmar, att hon knappt kunde lyfta dem båda.

Mor Stina blev så häpen, som om hon hade fått ett slag i ansiktet, och vände om till sin plats. Hon förstod nog, att

186