ingen numera läste i de gamla biblarna med deras urmodiga språk, men det var dock bra underligt, att Karin ville sälja dem.
”Det var kanske den bibeln husmodern satt och läste i, då de kom och berättade för henne, att mannen hade blivit dödad av björnen”, tänkte hon.
Mor Stina påminde sig allt, vad hon hade hört berättas om dessa Ingmarssöner. Var sak hon såg tycktes ha något att förtälja henne.
De där gamla silverspännena, som lågo borta på bordet, hade blivit rövade från trollen i Klackberget av en Ingmar Ingmarsson.
I den gamla schäsen där borta hade den Ingmar Ingmarsson, som hade levat i hennes barndom, kommit åkande, då han besökte kyrkan. Och varje gång han hade rest förbi henne och hennes mor på kyrkvägen, hade modern lagt sin hand på hennes skuldra och sagt till henne:
— Nu ska du niga, Stina, för här kommer Ingmar Ingmarsson.
Hon hade förundrat sig över att modern aldrig glömde att uppmana henne att niga för Ingmar Ingmarsson. Gumman hade inte varit så noga, då det hade gällt kronofogden eller häradshövdingen.
Till sist hade hon förstått, att då modern hade varit liten tös och gått med sin mor på kyrkvägen, hade denna lagt handen på hennes skuldra och sagt:
— Nu ska du niga, för här kommer Ingmar Ingmarsson.
— Gud ska veta, suckade mor Stina, att det inte är bara därför, att jag har väntat, att Gertrud en gång skulle ha fått styra över allt detta, som jag sörjer över att det ska förskingras. Jag tycker, att det nu på en gång blir slut med hela socken.
I detsamma kom kyrkoherden körande. Han såg allvarsam och nedslagen ut. Han gick genast upp mot boningshuset, och mor Stina förstod, att han var kommen för att tala Ingmars sak hos Karin och Halvor.
Något efteråt kom förvaltaren från Bergsåna, som var sågverksbolagets ombud, och häradsdomarn Berger Sven
