Gästgivarn i Karmsund lär ha bjudit trettiotvåtusen, och bolaget har gått opp till trettiofem. Nu söker kyrkoherden övertala dem att hellre sälja till gästgivarn än till bolaget.
— Än Berger Sven Persson då? frågade mor Stina,
— Han lär inte ha gjort något bud i dag, han.
Kyrkoherden hördes tala länge med beveklig röst. Orden kunde inte urskiljas, men så länge han talade, visste man, att ingenting var avgjort.
Så blev det tyst ett ögonblick, och därpå hördes gästgivarn säga, inte just högt, men med sådant eftertryck, att det var omöjligt att inte uppfatta varje ord:
— Jag bjuder trettiosextusen, inte för att jag tror, att stället är värt så mycket, men jag vill inte, att det ska bli en bolagsgård.
Strax därpå lät det, som om någon hade slagit en näve i bordet, och bruksförvaltarn hördes ropa med dundrande röst:
— Jag bjuder fyrtiotusen, och bättre bud tror jag inte att Karin och Halvor kan vänta sig.
Mor Stina reste sig mycket blek. Hon gick åter ut på gårdsplanen. Det var tungt och bedrövligt ute, men rent ohyggligt var det att sitta i den kvava stugan och höra på detta köpslående.
Vävnaderna voro nu bortsålda, och auktionisten bytte plats på nytt. Han gick att ropa ut de gamla silversakerna, de stora silverkannorna, besatta med guldmynt, och bägarna med inskrifter från sextonhundratalet.
Då auktionisten lyfte upp den första silverkannan, tog Ingmar ett par steg framåt liksom för att hindra försäljningen. Men han hejdade sig ögonblickligen och vände åter till sin förra plats.
Ett par minuter därefter kom en gammal bonde fram till Ingmar med silverkannan i handen. Han satte helt försynt ner den vid Ingmars fötter och sade:
— Den här ska du behålla som ett minne av allt det, som borde ha varit ditt.
Det gick åter en ryckning genom hela Ingmars kropp.
192
