Hans läpp darrade, och han arbetade för att kunna få fram ett par ord.
— Ja, du behöver ingenting säga nu, det kan bli en annan gång, sade bonden. Han avlägsnade sig ett par steg, därpå kom han hastigt tillbaka. Jag hör, att folk pratar om att du kunde få överta gården, om du bara ville. Det vore den största tjänst du kunde göra den här socken.
På Ingmarsgården funnos flera gamla, som hade tjänat där i all sin tid och som nu på sin höga ålderdom fortforo att bo kvar där. Över dessa hade sänkt sig större ängslan än över någon annan. De fruktade, att om gården finge en ny ägare, skulle de bli utvräkta ur det gamla hemmet och få gripa till tiggarstaven. Hur det än blev, visste de, att de inte skulle bli behandlade så som av det gamla husbondefolket.
Dessa gamla irrade omkring på gården hela dagen, deras oro tillät dem inte att hålla sig stilla. Det var med stor ömkan man såg dem smyga förbi, bräckliga och förskrämda, och gav akt på det ängsliga uttrycket i deras svaga, rödkantade ögon.
Till sist var det en snart hundraårig gubbe, som hittade på att gå fram till Ingmar och sätta sig på marken bredvid honom. Det var, som om detta vore det enda ställe,, där han kunde få ro, ty här blev han sittande stilla, stödjande de gamla darrande händerna mot kryckkäppen.
Så snart Gammal Lisa och Lagårds Märta sågo var Korp Bengt hade slagit sig ner, kommo även de framstultande och satte sig bredvid Ingmar. De sade ingenting till honom, men de hade förvisso en oklar känsla av att han måste kunna hjälpa dem, han, som nu var Ingmar Ingmarsson.
Alltsedan de gamla hade kommit, höll Ingmar inte mera ögonen slutna, utan stod och såg ner på dem. Han tycktes räkna alla de år och mödor, som hade gått över dem, medan de hade tjänat hans släkt, och han tyckte väl, att det var hans första plikt att laga så, att de finge dö i deras gamla hem.
Han blickade ut över gården, fick ögonen på Stark Ingmar och nickade betydelsefullt åt honom.
