Härvid for en glimt av lycka över Ingmars ansikte. Han mumlade sakta för sig själv: ”Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården”, och såg ut som ett barn, vilket har erhållit en gåva, som det länge har längtat efter. Men i nästa ögonblick kom ett uttryck i hans ansikte, som om han med oändlig avsmak och leda ville visa den vunna lyckan ifrån sig.
Nyheten hade gått över gården på ett ögonblick. Folk talade och frågade högt och ivrigt. Flera blevo så glada, att de fingo tårar i ögonen.
Ingen hörde vidare på auktionistens rop, utan alla trängde sig fram för att lyckönska Ingmar, både bönder och herremän, både bekanta och främlingar.
Då Ingmar stod omgiven av alla dessa glada människor, lyfte han på en gång ögonen och blev varse mor Stina, som stod ett litet stycke från de andra och betraktade honom. Hon var mycket blek och såg gammal och fattig ut. När Ingmars ögon föllo på henne, vände hon sig bort och började gå hemåt.
Ingmar gjorde sig fri från de andra och skyndade efter henne.
Han böjde sig ner till henne och sade med hes röst, medan vartenda drag i hans ansikte darrade av sorg:
— Gå hem till Gertrud, mor Stina, och säg henne, att jag har svikit henne och sålt mig för att få gården! Bed henne, att hon aldrig mer tänker på en sådan stackare, som jag är!
