sig då förstå, att korna hade gått ut genom denna öppning. Hon blev gränslöst olycklig och förfärad och stod och vred händerna.
— Och jag, som är så trött, sade hon, ska jag nu nödgas vandra över hela storskogen för att söka korna!
Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade sig mödosamt fram mellan risiga granar och vassa enbuskar.
Men ögonblicket därefter gick hon på en slät och jämn stig i skogen, utan att hon alls visste hur hon hade kommit dit. Stigen var mjuk och en smula hal av den bruna barren, som täckte den. Granarna stodo raka och skyhöga utmed den, och solskenet lekte på den gula mossan under träden. Där var så vackert och ljuvligt, att hennes ängslan minskades.
Bäst hon gick där, såg hon en gammal gumma gå inne mellan träden. Det var gamla Finn Marit, hon, som kunde trolla. ”Det är ju förfärligt, att den gamla elaka kvinnan ännu lever och att jag ska möta henne här på skogen”, tänkte Gertrud. Hon smög sig fram så varligt som möjligt, för att inte gumman skulle få syn på henne.
Men gumman såg upp, just när hon smög förbi.
— Vänta du, så ska du få se något! ropade gumman. Strax därpå låg Finn Marit på knä på vägen framför Gertrud. Hon ritade upp en ring i barren med pekfingret och ställde en platt mässingsskål mitt i ringen. ”Hon ämnar visst trolla”, tänkte Gertrud. ”Att det ändå är sant, att hon kan trolla!”
— Titta nu ner i skålen, så kanske du får se något! sade finngumman.
Gertrud såg ner och ryckte till. Hon såg helt tydligt Ingmars ansikte avspeglat på bottnen av skålen. I detsamma stack gumman en lång nål i hennes hand.
— Se här, sade hon, ta denna och stick igenom hans ögon! Gör honom detta, därför att han har svikit dig!
Gertrud tvekade en smula, men hon erfor en förunderligt stark lust att göra det.
— Varför ska han ha det bra och vara rik och lycklig, då du pinas? sade gumman.
200
