Kanske skulle jag då slippa skräcken? Kanske skulle jag då undgå att bli tokig? Kanske det kunde vara ljuvt att låta Ingmar lida vad jag lider?”
Den vackra barrstigen tycktes henne ändlöst lång. Hon gick där en hel timme förvånad över att ingenting underbart inträffade. Till sist förde stigen ut på en slät skogsäng.
Det var en liten vacker plats, beväxt med friskt, saftigt gräs och en mängd blommor. På ena sidan reste sig en tvärbrant bergvägg. På de andra sidorna stodo höga träd. Det var mest rönnar med stora, vita blomklasar, men också björk och al. En ganska bred och vattenrik bäck kom strömmande utför bergväggen, sökte sig fram över ängen och kastade sig därpå ner i en klyfta, som var alldeles uppfylld av frodigt uppspirande träd och buskar.
Gertrud tvärstannade. Hon kände med ens igen platsen. Den där bäcken kallades Svartvattnet, och det berättades märkvärdiga saker om den. Det hade hänt flera gånger, att människor hade blivit besynnerligt seende, när de hade gått över bäcken. En gosse, som hade gått över den, hade sett ett brudtåg, vilket just då drog till kyrkan långt nere i bygden, och en kolare hade sett en kung med krona på huvudet och spira i handen rida till sin kröning.
Gertrud fick hjärtat upp i halsgropen.
— Gud nåde mig för vad jag får se! suckade hon.
Hon var nästan frestad att vända om.
— Men jag måste ju fram där, jag fattiga barn, klagade hon. Jag måste ju fram där för att få igen mina kor.
— Herre Gud! bad hon och knäppte händerna i sin stora oro. Låt mig inte få se något styggt eller ont! Låt mig inte komma i någon svår frestelse!
Hon var så viss om att hon skulle få se något, att hon knappt vågade vandra ut på de platta stenarna, som ledde över bäcken.
När hon stod mitt i bäcken, såg hon något röra sig i skogsdjupet på andra sidan. Men det var inte något bröllopståg, utan en ensam man, som långsamt kom gående ut på ängen.
Han var hög och ung och bar en fotsid, svart klädnad.
204
