Han hade ett långlagt, mycket skönt ansikte, huvudet var obetäckt, och långa, mörka lockar hängde ner på hans skuldror.
Främlingen gick alldeles rätt emot Gertrud. Hans ögon voro lysande och klara, som om ljus strömmade ut ur dem, och när hans blickar föllo på henne, förstod hon, att han kunde läsa all hennes sorg. Och hon såg, att han ömkade sig över henne, som var hemsökt av skräck för ringa jordiska ting, och vars själ var besmittad av hämndlust och besådd med sorgens tistlar och giftblomster.
Allt som han kom närmare Gertrud, kände hon sin varelse övergjutas av tilltagande frid och salighet och stilla, soligt lugn. Och då han hade gått förbi henne, fanns inom henne inte mera någon sorg eller bitterhet, utan allt ont försvann som en helad sjukdom och efterlämnade hälsa och styrka.
Gertrud stod stilla en lång stund. Synen gled bort, men hon förblev stående i drömmande lycksalighet. När hon äntligen såg sig om, var den helt försvunnen, men intrycket av det hon hade sett försvann inte. Hon knäppte sina händer och lyfte dem i hänryckning.
— Jag har sett Jesus! utropade hon med innerlig fröjd. Jag har sett Jesus, han har tagit bort min sorg, och jag älskar honom. Nu kan jag inte älska någon annan i denna världen.
Livets bekymmer försvunno och blevo oändligen små. Och livets långa år syntes som en kort liten tid. Och all jordisk lycka tycktes arm och grund och utan betydelse.
På samma gång visste Gertrud hur hon nu skulle ordna sitt liv.
För att hon inte mer skulle sjunka ner i dunkel skräck och för att hon inte skulle bli lockad till ondska och hämnd, skulle hon flytta bort från denna trakt. Hon skulle följa Hellgumianerna till Jerusalem.
Denna tanke hade uppstått hos henne, då Jesus gick förbi henne. Hon trodde, att den hade kommit från honom. Hon hade läst den i hans ögon.
