Han tog till att gråta våldsamt och häftigt.
— Aldrig har jag känt så för dig som i kväll, stönade han. Aldrig har jag hållit av dig hälften så mycket som nu. Å, jag visste inte, att kärleken var så bitter och förfärlig.
Gertrud lade sin hand mycket milt på hans huvud.
— Aldrig, aldrig var det min mening att hämnas på dig, Ingmar. Men så länge ditt hjärta är bundet vid denna världens ting, är det bundet vid sorgen.
Ingmar snyftade länge. När han äntligen såg upp, var Gertrud borta. Från gården kom folk springande för att söka honom.
Han slog sin hand hårt i stenen, som han satt på, och seg envishet utbredde sig över hans ansikte.
— Gertrud och jag tör väl mötas än en gång, sade han högt, och då torde väl allt avlöpa annorlunda än nu. Vi Ingmarssöner är kända för att vinna vad vi trånar efter.
214
