Han var en stor, grann karl, rörde sig lätt och var som av en helt annan människoätt än Ingmar och hans mor, som voro fula, med sömniga ansikten och tunga kroppar. Men han hade stor vördnad för gammalfolket i Ingmarsgården och skulle gärna ha bytt bort sitt vackra utseende för att se ut som Ingmar och vara en av Ingmarssönerna. Han hade alltid tagit Ingmars parti mot sin dotter och blev lätt om hjärtat vid att bli så väl mottagen.
Om en stund, då mor Märta kom in med kaffet, började han framföra sitt ärende.
— Jag tänkte, sade han och harskade sig, jag tänkte tala om hur vi ämnade ställa för Brita.
Koppen, som mor Märta höll i handen, darrade en smula, så att teskeden skramlade på fatet. Sedan blev det ängslande tyst.
— Vi har tänkt, att det blir bäst, att hon far över till Amerika.
Han höll upp än en gång. Det var samma tystnad. Han suckade över de här svåråtkomliga människorna.
— Det är redan biljett köpt åt henne.
— Hon kommer väl hem först? sade Ingmar.
— Nej, vad skulle hon hemma att göra?
Ingmar blev tyst på nytt. Han satt med ögonlocken nästan slutna och var så stilla som en sovande. I hans ställe började nu mor Märta göra frågor.
— Hon ska väl ha kläder?
— Det är allt i ordning, det står en kista packad hos köpman Lövberg, där vi tar in, när vi är i staden.
— Och riksdagsmansmoran far inte in och möter henne?
— Ja, hon ville nog fara, men jag säger, att det är bättre att slippa råkas.
— Det kan så vara, det.
— Det ligger biljett och pengar och väntar henne hos Lövbergs, så hon får allt, vad hon behöver.
— Jag tyckte Ingmar skulle veta’t, så att han inte mer behöver lägga sig den här saken på hjärtat, sade riksdagsmannen.
18
