hade hänt under veckan, men man kunde aldrig veta hur mycket hon förstod av det, som sades till henne.
Hon satt ständigt inne på sitt rum, och långa tider glömde människorna nästan bort henne. Så gick någon förbi och fick se hennes gamla ansikte bakom de vita, pösande gardinerna. Då tänkte man: ”Jag får inte glömma bort henne, som sitter så ensam. I morgon, när vi har slaktat vår kalv, ska jag gå opp till henne med lite färskt.”
Det var ingen, som kunde finna ut vad hon visste eller inte visste av det, som skedde i socknen. Hon blev allt äldre och äldre, och till sist tycktes hon inte fråga efter något, som var av denna världen. Hon satt bara och läste i ett par gamla postillor, som hon kunde utantill.
Hon hade en gammal piga, som hjälpte henne att kläda sig och som kokade hennes mat. De voro bägge två rädda för tjuvar och råttor och undveko helst att tända ljus om kvällen av fruktan för eldfara.
Flera av dem, som hade blivit Hellgumianer, hade brukat komma upp till gumman med små presenter. Men sedan de hade omvänt sig och avskilt sig från alla människor, gingo de inte mer till henne. Ingen visste om hon hade förstått varför de inte kommo.
Ingen visste heller om hon hade hört något om den stora utflyttningen till Jerusalem.
Men en dag befallde gamla prostinnan sin piga att skaffa hästar och vagn, därför att hon skulle ut och åka.
Vad den gamla pigan måtte ha sett förvånad ut!
Men när hon försökte några invändningar, gjorde den gamla damen sig stendöv. Hon bara satte upp högra handen med pekfingret högt i vädret och sade:
— Jag vill ut och åka, Sara Lena. Du ska skaffa hästar och vagn.
Sara Lena hade inte annat att göra än att lyda. Hon måste gå till kyrkoherden för att be om ett anständigt åkdon. Sedan hade hon ett otroligt besvär med att vädra en gammal skinnkrage och en sammetshatt, som hade legat i kamfer tjugu år i sträck.
Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman utför
216
