trappan och ner i vagnen. Hon var så bräcklig, att man hade en förnimmelse av att hon lika lätt kunde bli utsläckt som en ljuslåga i stormväder.
När prostinnan satt, i vagnen, befallde hon, att man skulle köra henne till Ingmarsgården.
Där uppe blevo de inte litet förvånade, då de sågo vem det var som kom.
De gingo ut och lyfte henne ur vagnen, och hon kom in i storstugan. Där inne voro flera Hellgumianer samlade. De sutto till bords. Under dessa sista tider brukade de komma tillsammans och förtära gemensamma torftiga måltider, bestående av ris och te och andra lätta rätter för att förbereda sig till den förestående ökenvandringen.
När prostinnan kom på tröskeln, stannade hon och såg sig om i rummet. Några försökte tala till henne, men den dagen hörde hon ingenting alls.
Hon höjde handen och sade med torr, hård röst, såsom man ofta hör döva tala:
— Ni kommer inte mera till mig, därför har jag kommit till er för att säga er, att ni inte ska fara till Jerusalem. Det är en ond stad. Det var där, som de korsfäste vår frälsare.
Karin försökte svara henne, men hon hörde ingenting, utan fortsatte:
— Det är en ond stad, det bor dåligt folk där. Det var där, som de korsfäste Kristus.
— Jag kommer hit, fortfor hon, därför att detta har varit ett gott hus. Ingmarsson har varit ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn. Ni ska stanna i vår socken.
Så vände hon sig om och gick ut. Nu hade hon gjort sitt, nu kunde hon få dö i ro. Detta var den sista handling, som livet krävde av henne.
Karin Ingmarsdotter grät, sedan gamla prostinnan hade rest.
— Det är törhända inte rätt, att vi far, sade hon. Men på samma gång var hon glad åt att gamla prostinnan hade sagt: ”Det är ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn.”
Detta var första och enda gången, som någon såg Karin Ingmarsdotter tveksam inför det stora företaget.
